Så sant, så sant

Ettåringen

Kanske världens sötaste

Tycker ju hennes mamma i alla fall. Alltså, hur glad blir man när Alvas farmor mailar den här fantastiska bilden som hon har tagit? Och, det ska sägas - nog får jag lite dåligt samvete att jag själv inte är bättre på att ta bilder. Det får bli lite uppsträckning där, tror jag.


Lilla skruttan. Nu går hon, alldeles själv. Behöver fortfarande hålla sig lite i när hon ställer sig upp, men sen tultar hon på för fullt.

Åkej Våren, om det är såhär vi ska ha det

Jag blir lite matt ibland, när det inte blir som jag vill. Ta det här med Vår, till exempel. Våren var på god väg in i min trädgård, varje dag krympte snömassorna och jag knatade runt och upptäckte vinbärsbuskar och en och annan lite förströdd krokus. På lördagen (i solsken och fågelkvitter) letade jag upp mina gummistövlar (ok, gummistövEL), en liten spade och tog fram fröpåsar och jord och tänkte att imorgon, då, då ska det bli plantering och försådd så det står härliga till! Söndagen kommer, och ser ut såhär:

Snöstorm och dödsblåst. Fåglarna håller käften. En smula dålig stämning infinner sig i det Rexska hemmet. Så, nu har jag lagt om strategin - istället för att vara förbannad på den eländigt envisa snön, så tröstar jag mig med att då är det ju lika bra att hålla sig inne och läsa böcker istället. För det är det ju. Just nu slukar jag härlig slask-fantasy, sidorna bara rinner genom fingrarna på ett härligt sätt. Och det finns 4 till i serien. Det är kanske del 2 som jag ska smyga ner i ett påskägg till mig själv?