Stolthet och sjukdom

Ojoj - vilken vecka det har varit. Alva har varit jättesjuk i influensa, blev dålig natten till den fredagen jag åkte till Stockholm för att mysa med Ebba. Över helgen hade jag det fantastiskt bra med massor med mys, och stackars Alvisen var alldeles febrig därhemma och fortsatte med det några dagar till när jag kom hem. Samt drog med sig far och farmor ner i dimman. Jag har klarat mig hyfsat bra, bara några dagar ont i magen och orkeslöshet, men ingen feber och snuva/hosta som de andra dras med.

Och stoltheten då? Alltså, den där goa lilla ungen man har, hon hittar ju på roliga saker. Som natten innan jag åkte, när hon plötsligt kommer på att hon kan säga sitt namn! "AAAooowa!" säger hon och klappar sig själv mjukt på kinden. Så nu är det är "AAOOWWAA!" mest hela tiden, när hon vill berätta för sina föräldrar att det här med att äta/klä på sig/hämta stövlar/byta blöja/duka/kamma håret, det klarar hon faktiskt bäst själv.

Plus att hon nu säger "taaaack" när man ger henne nåt? Något paff mamma som stammande svarade att "Ja, varsågod gumman, ta du den....". Himmel.

Leken och livet

Idag hade vi en date på boxen, maken och jag. Det är en lyx för oss, att kunna få träna tillsammans! Julian nötte på sin ryckteknik och jag körde enbensstyrka med hjälp av att göra pistoler och sen testkörde jag ett av passen som kommer i veckan. Kul!

Det där med leken då? Jo, allt som oftast blir det lite lekstuga i boxen. Häromsistens så kastade Julian och Andreas en 12-kilos kettlebell till varandra (kan ses här) och idag hade vi armhävningslekar. Mest för att testa hur högt vi kunde hoppa upp från botten på en armhävning. Vi hade sett ett klipp med en kille från Crossfit Concor som hoppade upp på 96 cm från en armhävning (!!!), så vi byggde upp 20 cm med plattor. Och sen 25. Och 30. Och till slut fick vi slut på plattor och fick ta till boxar istället (50 cm). Och det klarade bara Julian. Men jag! Jag hoppade i alla fall upp på 35 cm!!

Nytt år och skärpning

Kikade just på siffrorna i bloggen för förra året. 29 inlägg på ETT HELT ÅR. Det är ju för ledsamt. Jag funderade kort på att lägga ner den här bloggen och starta en ny (med högre uppdateringsfrekvens), men det kändes synd att kasta bort flera år av tankar och inlägg - och, let's face it - ganska förljuget, då det ännu är ganska oklart om det kommer bli fler inlägg i år. Men ambitionen är helt klart att bräcka förra årets bottennotering.

Just nu sitter jag och tittar på alla småfåglar som pilar förbi utanför fönstret, och samlar ihop tankarna kring årets första att-göra-lista. Det är en del saker som ska avverkas i januari, många av dem roliga, andra lite mer trögstartade.

Alva leker hej vilt på nedervåningen med farmor, upp till mig kommer med jämna mellanrum trillande barnaskratt, följt av springande små fötter. Ljuvligt är det. Hon har under julen upptäckt Pettsson och Findus på film (tidigare bara i bok), och pekar nu varje dag på den släckta tv-skärmen och säger bestämt "Puhhtta!! Dindun!!" Det begriper ju vem som helst vad barnet vill då, eller? Kan även bevekas med ett "Phlää" (äpple).

Dagis, vecka 1

Sådär, då har Alva gjort sin första inskolningsvecka på dagis, en timme per dag. Och det går bra! Hon leker fint med olika prylar, iakttar noga de andra tre barnen som skolas in samtidigt, och verkar på det stora hela trivas fint med kompisar och personal. Score! Jag är med i lokalen hela tiden, så hon kommer till mig ibland och visar en visp eller en bil. Bara sådär. Jag dricker kaffe och lär känna några av de andra föräldrarna. Blir fint det här.

Baby steps

Sakta på väg tillbaka efter några tuffa veckor, nu börjar jag äntligen se ljuset igen. Nu börjar det bli roligt igen, och livsglädjen börjar leta sig in i hjärtat igen. Känns riktigt bra. Första dagen på gymmet idag efter jag vet inte hur länge, också en seger.

Bara mitt

Äntligen börjar det ta form, mitt hemmakontor. Senaste dagarna har jag målat och målat de ilsket lavendellila tapeterna mjukt ljusgrå (det krävdes tre(!) lager färg), satt upp hyllor, möblerat om och rensat upp de sista flyttkartongerna. Så nu, en liten egen plats för stora och små tankar. Mycket, mycket nöjd.

Men hur gör man?

Ok, det här med barnkalas - hur går det till? På den tiden jag faktiskt besökte ett och annat lade jag klantigt nog inte några logistiska detaljer på minnet. Mest kommer jag ihåg nån typ av förtäring (tårta, glass, eventuellt mat), nån aktivitet (fiskdammen kanske är aningen daterad vid det här laget), och en godispåse man fick med sig hem. Är detta allt? Inser att det är en bit kvar till dotterns kamrater stormar huset i prinsessklänningar, men ändå - hur går det till? Dumpar andra föräldrar sina barn hos en på obestämd tid, eller kan någon/några ha den goda smaken att stanna kvar (och vara min slav)?

Det hela är mycket oklart. Speciellt "hur många", "hur länge", och "vad i helvete ska jag blidka kidsen med".