Dagis, vecka 1

Sådär, då har Alva gjort sin första inskolningsvecka på dagis, en timme per dag. Och det går bra! Hon leker fint med olika prylar, iakttar noga de andra tre barnen som skolas in samtidigt, och verkar på det stora hela trivas fint med kompisar och personal. Score! Jag är med i lokalen hela tiden, så hon kommer till mig ibland och visar en visp eller en bil. Bara sådär. Jag dricker kaffe och lär känna några av de andra föräldrarna. Blir fint det här.

Baby steps

Sakta på väg tillbaka efter några tuffa veckor, nu börjar jag äntligen se ljuset igen. Nu börjar det bli roligt igen, och livsglädjen börjar leta sig in i hjärtat igen. Känns riktigt bra. Första dagen på gymmet idag efter jag vet inte hur länge, också en seger.

Bara mitt

Äntligen börjar det ta form, mitt hemmakontor. Senaste dagarna har jag målat och målat de ilsket lavendellila tapeterna mjukt ljusgrå (det krävdes tre(!) lager färg), satt upp hyllor, möblerat om och rensat upp de sista flyttkartongerna. Så nu, en liten egen plats för stora och små tankar. Mycket, mycket nöjd.

Men hur gör man?

Ok, det här med barnkalas - hur går det till? På den tiden jag faktiskt besökte ett och annat lade jag klantigt nog inte några logistiska detaljer på minnet. Mest kommer jag ihåg nån typ av förtäring (tårta, glass, eventuellt mat), nån aktivitet (fiskdammen kanske är aningen daterad vid det här laget), och en godispåse man fick med sig hem. Är detta allt? Inser att det är en bit kvar till dotterns kamrater stormar huset i prinsessklänningar, men ändå - hur går det till? Dumpar andra föräldrar sina barn hos en på obestämd tid, eller kan någon/några ha den goda smaken att stanna kvar (och vara min slav)?

Det hela är mycket oklart. Speciellt "hur många", "hur länge", och "vad i helvete ska jag blidka kidsen med".

Joråsåatte...

Peppen. Peppen! Och ja, ganska skitnervöst också. Hujedamig.

5 juni

Nu är den här! Dagen då allt skulle vara klart. Dagen då det är bye bye lilla datorn, på med solhatten och ajöss till jobbet. Kan säga att jag känner mig RÄTT peppad för det. Blev allt klart då? Jo, ja, men visst, det kan man nog säga. Om man bortser från typ packning och annat sånt där som vackert får pysslas ihop idag, på självaste Avresedagen. Däremot: Jobb - check! Klippa gräs - check! Städa hela huset - check! Beställa lagring av post - check! Ta ut alla krukväxter - check! Lagat rabarberpaj - check! Skrivit meterlånga packlistor - check! Tvättat hundrasjuttiofjorton tvättmaskiner - check!

Känner mig o.m.å.t.t.l.i.g.t nöjd med insatsen så långt. Nu ska det bara vikas lite kläder, och lägga ner desamma i väskor. Och pricka av på listor, tänker jag. Borde gå rätt fort, det.

Jag gjorde det

Jodå, igår bar det av till gymmet, trots allt! Och jäklar vad jag glad jag är för det!!! Jag instruerade på första passet, och var själv med och tränade på sena passet. SÅÅÅ KUUUL! Det var thrusters, pullups och utfallssteg på menyn, och det gick så himla bra. Jag kände mig stark och stabil i alla övningarna, och hälsenan kändes inte alls!! Jag har fått bra hjälp av min sjukgymnast att hitta stabilitet och trygghet i både utfallssteg och knäböj, och jag kände att jag verkligen hade hjälp av det igår.

Idag? Back to work, och sen blir det galej ikväll - Marknadsföreningen arrangerar vårfest för branschfolket. Så det blir drinkmingel, middag och möjligen att jag lyckas ragga lite jobb till hösten.

En sak i taget

Det har blivit mantrat för de senaste veckorna, mycket jobb och många planer kräver sitt. I veckan som gick for jag runt halva Sverige och plåtade, roligt och intensivt - och extra skönt att komma hem till familjen i det lilla röda huset på landet. Där klockan går lite långsammare och jag andas lite lugnare. Och saker och ting blir gjorda ändå.

Det jag inte har hunnit med i veckan är att träna. Det blir gärna så när det är mycket jobb, jag har liksom inte ro i kroppen att släppa jobbet och träna istället. Det blir nån sorts halvhjärtad insats på gymmet med tankarna i datorn och på att-göra-listan. Blir varken hackat eller malet. Så den här veckan (och troligen den kommande) så skiter jag i det och jobbarjobbarjobbar istället. Siktet är inställt på den 5 juni, för då ska ALLT vara klart. Då går bilen söderut. LÄNGTAR.

Slow but steady

Ibland tappar man bara sugen. Blir sådär trött och vill ingenting, och minsta motgång är en total katastrof. Igår var en sån dag. Inget gick egentligen riktigt snett, men jag orkade bara inte med nåt alls. Tur då att jag har världens finaste man som bestämt plockade hem mig, satte mig i soffan och gav mig te. Och lyssnade på alla dumheter och tårar utan att sucka och himla med ögonen. Det är kärlek. 

Så, idag: Utsövd! Glad! Pepp för att åka till gymmet!

Märkligt vad sömn och mjuka klappar på kinden kan göra.

Peppen

Peppen jag känner inför makens "300" i afton tillsammans med Andreas? Ganska ordentlig. De gör varsin 300, tillsammans sent ikväll, helt ensamma på boxen, för att fira att CrossFit Östersund sedan igår har 600 likes på Facebook. Det är stort.

Vad är 300 då? Det är ett pass som är exakt 300 repetitioner, och man får max 20 minuter på sig att göra dem. Ett riktigt jävligt pass, och det är inte helt lätt att komma under tidsgränsen:


* 25 pull-ups
* 50 Marklyft på 60 kg
* 50 armhävningar
* 50 boxhopp på 50 cm
* 50 "floor wipers" (ligger på rygg på golvet, håller en 60-kg stång på raka armar över bröstet, kickar upp med benen växelvis höger/vänster så att de touchar stången. Höger + vänster =1 rep)
* 50 frivändning och press på 16 kg
* 25 pullups

Själv firade jag med att köra tunga back squats och front squats - dags att få lite liv i benen igen.

En helt vanlig dag

Värmen i hjärtat när man möts av denna syn efter jobbet. Priceless.

Blir det vår tro?

 Efter snöfallet i helgen så vågade jag mig ut igår i trädgården... Easy does it. Mest skönt att få vara ute, i solskenet, med en kopp kaffe.

Så sant, så sant

Ettåringen

Kanske världens sötaste

Tycker ju hennes mamma i alla fall. Alltså, hur glad blir man när Alvas farmor mailar den här fantastiska bilden som hon har tagit? Och, det ska sägas - nog får jag lite dåligt samvete att jag själv inte är bättre på att ta bilder. Det får bli lite uppsträckning där, tror jag.


Lilla skruttan. Nu går hon, alldeles själv. Behöver fortfarande hålla sig lite i när hon ställer sig upp, men sen tultar hon på för fullt.

Åkej Våren, om det är såhär vi ska ha det

Jag blir lite matt ibland, när det inte blir som jag vill. Ta det här med Vår, till exempel. Våren var på god väg in i min trädgård, varje dag krympte snömassorna och jag knatade runt och upptäckte vinbärsbuskar och en och annan lite förströdd krokus. På lördagen (i solsken och fågelkvitter) letade jag upp mina gummistövlar (ok, gummistövEL), en liten spade och tog fram fröpåsar och jord och tänkte att imorgon, då, då ska det bli plantering och försådd så det står härliga till! Söndagen kommer, och ser ut såhär:

Snöstorm och dödsblåst. Fåglarna håller käften. En smula dålig stämning infinner sig i det Rexska hemmet. Så, nu har jag lagt om strategin - istället för att vara förbannad på den eländigt envisa snön, så tröstar jag mig med att då är det ju lika bra att hålla sig inne och läsa böcker istället. För det är det ju. Just nu slukar jag härlig slask-fantasy, sidorna bara rinner genom fingrarna på ett härligt sätt. Och det finns 4 till i serien. Det är kanske del 2 som jag ska smyga ner i ett påskägg till mig själv?

Tillbaka i sadeln

Efter en vecka av darriga knän och noll matlust är jag tillbaka på banan igen. Puh! Idag vaknade jag till solsken och fågelkvitter utanför fönstret, det blir en fin dag idag. Nu ska vi snart åka till boxen - idag blir det att nöta på muscle-ups för min del - och sen blir det nog en liten tur till stans loppisar. Känner mig väldigt inspirerad att bara gå och kika på gamla saker, se om vi hittar nåt som ska bo hos oss.

Lycka är...

... en fin vän som gör en glad. Igår fick jag prata en stund med världens bästa Malin, och jag är fortfarande alldeles varm i hjärtat av det. Det krävde lite planering, själva pratandet, hon har fullt upp på sin kant och jag på min, men igår möttes vi på telefon när hon var ute och promenerade medan Elin hade fotbollsträning, och jag lekte med Alva på gymmet medan Julian tränade. Häpp! Hur bra som helst.

Liten blir större

Himmel. Igår tog Alva sina första steg! 6 stycken små försiktiga kliv när vi var i boxen. Stort! I övrigt går hon ganska stadigt om hon får hålla i sig med ena handen. Som när man går med pappa - jag dör sötdöden när jag ser det här. Så gulligt.

Det tar sig, sa mordbrännaren

Jotack, nog går det bättre och bättre med Skrället. Jag har till exempel lärt mig att hasa fram inomhus utan kryckor, bära den eftertraktade koppen kaffe från A till B, samt ta mig runt på nedervåningen med barnet i famnen. Tjoho!

Dessutom har jag fått träna lite, och har hittills lyckats delta i de två Crossfit Games Open-pass som har varit. Det första var max antal burpees på 7 minuter med ett fast mål som skulle nuddas med båda händer vid upphoppet (det blev 67 stycken), och igår var det max antal ryck på 10 minuter, med olika vikter: först 30 st på 20 kg, sen 30 st på 35 kg, 30 st på 45,5 kg... jag klarade de första 30 utan problem, men för att rycka 35 kg behöver jag kunna böja benen. Båda benen. Men det blev i alla fall två stycken på 35 kg, inte vackra, men likväl kom stångjäveln upp över huvudet. NÖJD!

Här kan man hålla koll på mig: http://games.crossfit.com/athlete/34912

Tung dag

Idag fick jag veta att lilla Freja, som jag fotade i Sollefteå förra veckan för Essence Vitae, har somnat in. I onsdags, i sin mammas famn. Själen och hjärtat blöder. Sitter och redigerar bilderna på henne nu och är så livrädd för att de inte ska vara bra nog, inte perfekta nog i sitt uttryck av den här lilla ängeln.

Tårarna trillar och samtidigt är jag så oändligt lycklig att jag hann dit, att jag hann få träffa den här lilla familjen innan det var för sent.

Helt nytt men inte alls spännande

Ja, så skulle jag till att dra av hälsenan. Himla onödigt. Jag har aldrig hoppat på kryckor förut, och efter två dagars utvärdering kan jag berätta att det SUGER. Rejält. Det sämsta är att man inte kan bära nåt med sig (exvis ett barn eller en kopp kaffe) när man ska förflytta sig. Det näst sämsta är att utan kryckor kommer man inte så långt. Plus att jag har blivit halkrädd som en gammal tant. Men jag tänker att det tar sig.


Här är jag och min fina plaststövel på jobbet. I mjukisbyxor, då det är det enda plagg jag kan dra över Stöveln. Vi ska följas åt nu, dygnet runt, i 8 veckor. ÅTTA freaking himla veckor. Precis lagom länge att jag hinner etablera mitt skodon som det allra senaste och hetaste modet, tänker jag. Huka er, fashionistas, här kommer storstöveln!

Nytt och spännande

Förvånade mig själv genom att ta tillvara spadet efter koket av 12-timmarsfransyskan. Snart färdigfrysta buljongtärningar!

Close, but no cigar

Idag fick jag en liten chock när jag tittade ut på altanen och fick se detta:
Ett stendött rådjur, mitt på altanen liksom. Helt vanligt. Den verkar ha knatat in, lagt sig ner, och bara tokdött. Finns inga skador på den. Och lite synd var väl det, egentligen, för eftersom den är genomfrusen full med blod (oslaktad), så kan man dessvärre inte ta tillvara på köttet. Hade jag LÄTT gjort annars. In i bilen, iväg till styckaren bara.

Det hade passat g.a.n.s.k.a perfekt med hela Paleo/Hunter-Gatherer-tänket: Djur kommer och lägger sig utanför dörren och dör. Middag för stenåldersfamiljen: check. Men nu får vi dra ut den en bit i skogen istället, så kanske nån räv eller annat kan ha glädje av den i kylan. Snopet.

Hejdå rådjuret.

Paleo, vecka 1

Ja, det här rullar ju på riktigt bra! Första veckan har snart passerat, och det har inte ens varit svårt. Det var lite trixigt i helgen när jag var på resande fot - hade med mig 6 kokade ägg i väskan som nödlösning, och det gick fint. Kompletterade med nötter och avocado och lite frukt, så gick det som smort.

Den största skillnaden så långt är att det kräver lite mer planering med matlagningen - till exempel så går ju vanligt smör bort (mejeriprodukt), men klarat smör (smörolja) är ok. Sagt och gjort, jag klarade smör och silade, så nu finns det i kylen. En annan stor skillnad är hur det känns i kroppen. Jag känner mig lätt, även direkt efter en måltid, och håller mig mätt längre på varje måltid. I helgen kändes det också som att jag kunde hålla en jämn prestationsnivå på träningarna som låg insprängda 3-4 stycken under dagen, och inte bränna ut mig på första och sen inte komma igen. Känns bra! Dessutom känner jag mig mer alert och igång, gladare och piggare och känner att jag får gjort saker, mer motivation helt enkelt. Om det har med kosten att göra låter jag vara osagt, hur som helst känns det jäkligt härligt.

Kokospannkakorna idag var en höjdare, de höll inte ihop lika bra vid stekningen som när jag gjorde dem på grädde istället för kokosmjölk, men attans vad goda de blev. Trasig pannkaka är likväl pannkaka, tänker jag.

Kokospannkakor till lunch

Så SJUKT gott. Idag med hallon och kardemumma. Det är helt allvarligt så gott att det känns olagligt.

När internettet kom till byn

Ja, då kan det se ut lite såhär:


Så nu har vi ÄNTLIGEN uppkoppling! Då gäller det bara att lokalisera minneskortläsaren... hmmm. Troligen i en flyttkartong nära dig.

Alva leker på golvet mest hela tiden nu, kryper omkring, klättrar upp på sin gåstol och äter papper. Jag håller som bäst på att plugga CrossFit-teori inför kursen i helgen, det ska bli så ruskigt roligt! Dessutom lite extra pepp, för idag börjar en Utmaning på gymmet - 30 dagar av Paleo-kost. Det innebär 30 dagar med endast kött, fisk, grönsaker, frukt, nötter, frön. Inga halvfabrikat, inga mejeriprodukter, inget spannmål och baljväxter, inget socker, ingen alkohol.

Det är inte så stor skillnad mot vad vi äter sedan tidigare, det enda som vi behöver plocka bort är mejeriprodukterna. Jag saknar mjölken i kaffet idag, men tror nog att det här kommer blir bra. I trettio dagar klarar man allt, och det ska bli spännande att se hur det känns i kroppen. När vi lade om kosten förra året och exkluderade allt spannmål och socker kändes det verkligen helt magiskt bra, piggare och friskare än någonsin, och blodsockersvängningarna i humöret planade ut - plötsligt inte längre vansinnigt arg av hunger! Jag gillar det verkligen, genom att äta "rent" så är jag mätt längre, är piggare över hela dagen och hamnar aldrig i paltkoma efter en måltid.

Så idag blev det frukost på två kokta ägg, en avocado, en tomat och kaffe utan mjölk. Känns fint!

Livet på landet

Ja, det är ju smått fantastiskt. En liten miss i planeringen är den evinnerligt långa tiden det tar att få Telia att skicka ett modem så att jag kan koppla in bredbandet. Än så länge får jag vackert surfa via mobilen i de smått rafflande hastigheterna av 6,7, ibland även 8 KB/s. Känner ni fartvinden?? Det är liksom inte tal om att försöka ladda upp några bilder, såvida man inte kan lägga EN HEL FREAKING HIMLA DAG PÅ DET, men det kommer. Snart.

Under tiden målar vi hallen, läser böcker i stearinljussken på kvällarna och lägger oss senast 21:30. Och jagar det vilt krypande och klättrande barnet. Total idyll!

9 månader

Sådär, Alva har hunnit bli 9 månader! Tillika 11 kg och 74 cm. Just nu gillar hon att äta banan, gå genom att hålla någon i händerna, dra sig upp till stående på ugnsluckan och klappa i händerna. Hon pratar en hel del i sömnen nu, vilket gör att mamman och pappan gläder sig lite extra inför att ha ett EGET SOVRUM från och med nästa vecka. Utan ett barn som plötsligt säger "daidaidai" och "hö-hö" mitt i natten.